VI FÅR LANDETS SMÅFÖRETAGARE ATT VÄXA

För- och nackdelar med specialisering

Att specialisera sig på dikalvs- respektive ungnötsproduktion kan leda till högre lönsamhet och bättre kontroll på produktionen.

En specialisering leder ofta till en volymökning av det man väljer. För dikalvsföretag är ofta naturbetsmarker en förutsättning för att kunna växa. För ungnötsföretaget kan en volymökning ofta förbättra tillväxt och slaktresultat samt minska arbetstiden per djur.

DikalvsprisSvensk dikalv-och köttproduktion baserad på köttrasdjur kommer ofta från besättningar som har dikor för att ta fram egna kalvar som man sedan slutgöder till slaktdjur på samma företag. I länder med stor och lång tradition av köttproduktion med dikor som bas är verk- samheterna dikalvsproduktion  och slutupp- födning oftast delad på två olika produktions- system. Kanada och USA har detta system men även i Europa finns vissa kalvproducerande län- der och andra slutuppfödarländer, exempel- vis Frankrike säljer 20 % av sina dikalvar för slutuppfödning till huvudsakligen Italien och Spanien. Det beror på att de två produktionsgrenarna har olika flaskhalsar för att kunna bli lönsamma.

Vid slutuppfödning behövs ett prisvärt foder med hög kvalité och en låg arbetsinsats per djur – detta skapas lättast genom att investera i stora slutgödningsanläggningar nära foder- produktionen, så kallade feedlots.

Kanada, USA och Spanien med flera har lång tradition i detta system. Dikorna, som behöver större yta, finns ofta i områden med låg mark- kostnad. Dessa besättningar begränsas ofta i storlek av att det går åt stora landområden. Genom att de äter allt eller en stor del av sitt foderbehov på rot begränsas både foder- och byggnadskostnader.

Om vi jämför detta med svenska förhållan- den skulle vår slutgödning ske i slättområden med tillgång till billigt foder och dikorna i skogs- och mellanbygd med lägre kostnad för mark samt naturbetesmarker med miljöstöd som håller nere foderkostnaden eller till och med gör den till en intäkt under betesperioden. Detta görs redan när vi flyttar dikalvar från norra till södra Sverige och från skogs och mellanbygd till spannmålsområdena.

Det är inte förrän de senaste åren som Sveriges prissättning på dikalv kommit i närheten av kollegorna i Europa och USA, mycket på grund av att vår brist på kalvar för slutuppföd- ning har blivit mera kännbar när kalvar från mjölkproduktionen inte är så lätta att få tag på. Diagram 1 visar dikalvspriser för några län- der, 2015, som i ingår i Agri benchmark. Priset är medelpris mellan tjur- och kvigkalvar.

När kalvkostnaden stiger måste avräkningspriset också öka för att lönsamheten ska vara densamma. Lite förenklat kan man säga att när dikalvsspriset ökar med 2 kr per kg i levandevikt så måste också avräkningspriset öka med 2 kr per kg slaktad vikt. Detta under förutsättning att livkalven väger lika mycket i levande vikt som slakttjuren gör i slaktad vikt. Exempelvis stämmer detta om avvänjnings- vikten är 300 kg på hösten och samma tjurkalv väger 300 kg i slaktad vikt i mars påföljande år. Väger slakttjuren mer kan prisökning vara mindre för att slutuppfödaren ska få tillbaka det ökade kalvpriset. Idag ligger det svenska avräkningspriset bra till jämfört med andra europeiska länder.

Prisindex

Diagram 2 visar att prisutvecklingen på dikalv har varit högre än på slaktdjuren. Detta gäller inte generellt utan måste utvärderas på varje enskilt företag. Inget företag är det andra likt. För att komma fram till om en specialisering kan vara lönsam krävs att man räknar på det egna företaget. Man måste följa upp hur det senaste årens prisförändringar har påverkat konkurrenskraften i företagets olika produk- tionsgrenar. Nu i bokslutstider kan det vara extra intressant att ta reda på detta. Jämför priset per kilo på sålda eller inköpta kalvar med avräkningspriset mellan åren 2015 och 2016.

Vad är fördelar och nackdelar med att vara specialiserad?

  • Specialisering leder ofta till högre lönsamhet, det är helt enkelt lättare att bli bra på en sak än två produktionsgrenar som är ganska olika. Exempelvis är kraven på kvalité på foder helt olika för dikor respektive ungnöt.
  • En specialisering leder ofta till en volymökning av det man väljer. För dikalvsföretag är ofta naturbetsmarker en förutsättning för att kunna växa. För ungnötsföretaget kan en volymökning ofta leda till förbättrade produktionsresultat (tillväxt, slaktresultat) samt minskad arbetstid per djur.
  • Arbetsinsatsen har naturliga toppar men också naturliga möjligheter för lugnare perioder för återhämtning eller för att driva andra verksamheter. Dikoföretaget har en hög arbetsbelastning från kalvning till betessläpp, lite lägre över sommaren och väldigt låg under lågdräktighet och fram till kalvning. Slutgödningsföretaget med slutgödning av intensiv köttrastjur har sin arbetsperiod från september till juni. Grovfoderskörd tar sin tid på sommaren, lite olika tidpunkter beroende på vilken kvalité som produktionen behöver. Nackdelar för bägge produktionsgrenarna är att stallet inte utnyttjas hela året.
  • Likviditeten förbättras för både dikalvsproducenten och slutuppfödaren eftersom pengarna snurrar runt fortare. Dikalvsproducenten får betalt för kalvarna varje höst. Ungnötsproducenten betalar för kalvarna på hösten och får betalt för köttet på våren – försommaren.
  • En del känner trygghet i att föda upp den egenproducerade kalven ända till slakt, andra känner trygghet i att kunna minska på riskerna och arbetstiden när kalven är såld.
  • Genom att sammarbeta, dikalvsproducent och slutuppfödare, kan båda öka lönsamheten och utveckla sina företag . Det kan handla om att köparen exempelvis kan vara delaktig i val av tjurar och avvänjningstidpunkt samt att bägge ”sparar” in på förmedlingskostnader.