VI FÅR LANDETS SMÅFÖRETAGARE ATT VÄXA

Skyddet av dricksvatten – en strid om principer som drabbar svensk livsmedelsproduktion

I takt med Sveriges kraftigt ökade urbanisering, utsätts friskvattenförsörjningen för ett högre tryck och därmed kommunernas engagemang i frågan. Mark- och miljödomstolen har nu meddelat domar för de många lantbrukare i Halmstads kommun som under två långa år har kämpat för att få en rättssäker och rättvis prövning av sina tillståndsansökningar avseende bekämpningsmedel och växtnäring inom vattenskyddsområde.

Alltfler vattenskyddsområden bildas och tillsynen över dessa övergår till kommunerna att tolka. Detta får både ekonomiska och personliga konsekvenser för de företagare som lever och verkar inom vattenskyddsområdet samt en rättsosäkerhet som kan få långtgående effekt. Det har under det senaste året drivits långa rättsprocesser för att få en klarhet i hur reglerna ska tolkas eftersom olika rättsprinciper står mot varandra. Genom domarna har lantbrukarna äntligen fått gehör för att kommunen inte kan ställa hur långtgående krav som helst.

Alla minns hur Östersund drabbades av en smittsam tarmbakterie som drabbade tusentals kommuninnevånare för några år sedan. Detta var en ögonöppnare för alla Sveriges kommuner och har ökat medvetenheten om vikten av att ha ett friskt dricksvatten. Vattenskyddsområden har inrättats och kommunernas föreskrifter om markanvändningen inom skyddsområdet har skärpts på många håll. Under senare tid har tonläget mellan jordbruket och kommunerna höjts.

På flera håll har det blivit en infekterad konflikt och lantbrukare har stämt kommuner  pga långgående inskränkningar i ägande-och brukanderätten. Detta har inneburit att bland de hårdast drabbade av samhällets miljöskydd är de lantbrukare som äger eller brukar mark där kommuner utvinner dricksvatten. Rätten att bruka marken har inskränkts genom att kommunerna har förbjudit lantbrukarna att använda vissa bekämpningsmedel, vissa grödor får inte odlas, gödning får inte spridas och djur får inte beta. Under de sista åren har ett flertal ärenden prövats av landets Mark- och miljödomstolar gällande regler för brukande av marken och ersättningar för inskränkningen av brukandet inom vattenskyddsområden.

I svensk miljölagstiftning finns en framträdande princip, att den som förorenar naturen ska betala för att återställa. Principen har väglett svenska kommuner vid inrättande av regler för vattenskyddsområden och man har inte ansett att lantbrukarna förtjänar någon ersättning för inskränkningen i brukandet. Kommunerna har stött sig på miljölagstiftningens princip och att det inte är samhällets ansvar att bekosta lantbrukets  verksamhet som innebär att dricksvatten inte uppfyller kvalitetskraven. I andra vågskålen ligger Expropriationslagstiftningen som anger att den som önskar ta mark i anspråk eller inskränka äganderätten ska ersätta jordägare som drabbas.

Halmstads kommun har gjort en stor sak av att driva frågan om hur långt en kommun kan gå när det gäller restriktioner att använda åkermark inom vattenskyddsområde. Kommunen beslutade att lantbrukarna inte får använda bekämpningsmedel i primär skyddszon och begränsningarna var stora även i den sekundära skyddszonen.  Kommunen satte också ett tak på kväveutsläpp.

För att få en rättssäker och rättvis prövning överklagade markägarna kommunens beslut till Mark- och miljödomstolen.  Domar har nu meddelats och lantbrukarna har fått gehör för att kommunen inte kan ställa hur långtgående krav som helst. Domstolen klargör att det är de faktiska markförhållandena på platsen som ska ligga till grund för bedömningen av vilka bekämpningsmedel som kan tillåtas och att den bästa informationen om markförhållandena är lantbrukarnas egna markkarteringar. Lantbrukarna får tillstånd att använda fler typer av bekämpningsmedel i sekundära skyddszoner men i den primära zonen kvarstår det totala förbudet att använda bekämpningsmedel. Domarna innebär en stor framgång för de lantbrukare i Halmstads kommun som har orkat slåss och för alla andra lantbrukare som är i samma situation.

- De regler som kringgärdar livsmedelproduktionen ska vara långsiktiga och rättssäkra, så att inte det råder tvivel om vilka grundprinciper som ska gälla för framtidens matproduktion säger LRF Konsults chefsjurist Katarina Wiklund. Om Sveriges produktion av livsmedel ska kunna bibehållas på nuvarande nivå måste Sverige säkerställa att bördig jordbruksmark hålls intakt och att lantbruket tillåts producera optimalt. Att lägga restriktioner som inte är tillräckligt underbyggda eller rättvisa kan både leda till konkurrensnackdelar och i förlängningen även äventyra vår försörjning.